낯선 여인의 편지

När den kände romanförfattaren R. tidigt på morgonen återvände till Wien efter en uppfriskande tredagarsutflykt i bergen och köpte en tidning på stationen, hade han knappt hunnit kasta en blick på datumet förrän han erinrade sig att det var hans födelsedag i dag. Den fyrtioförsta, tänkte han snabbt, och konstaterandet gjorde honom varken gott eller ont. Flyktigt bläddrade han igenom tidningens prasslande sidor och åkte sedan hem till sin våning i en hyrbil. Betjänten rapporterade två besök och några telefonsamtal under hans frånvaro och bar in den post som samlats på en bricka. Likgiltigt såg han igenom försändelserna och sprättade upp ett par kuvert vars avsändare intresserade honom; ett brev med en främmande handstil, som föreföll alltför omfångsrikt, sköt han tills vidare åt sidan. Under tiden hade teet serverats; bekvämt lutade han sig tillbaka i fåtöljen, bläddrade ännu en gång igenom tidningen och några trycksaker, tände sedan en cigarr och sträckte sig nu efter det undanlagda brevet.

When the well-known novelist R. returned to Vienna early one morning from a refreshing three-day excursion into the mountains and bought a newspaper at the station, he had barely glanced at the date before he was reminded that today was his birthday. His forty-first, he quickly reflected, and the realisation neither pleased nor pained him. He leafed hastily through the crackling pages of the newspaper and took a hired motor car to his flat. The manservant reported two visitors and several telephone calls during his absence and brought him the accumulated post on a tray. He looked idly through the letters and tore open a few envelopes whose senders interested him; one letter, addressed in an unfamiliar hand and seemingly too bulky, he pushed aside for the time being. Meanwhile tea had been served; he leaned back comfortably in his armchair, leafed once more through the newspaper and some printed matter; then he lit a cigar and at last reached for the letter he had set aside.

Det var ett par dussin hastigt nedskrivna sidor med en främmande, orolig kvinnohandstil, snarare ett manuskript än ett brev. Ofrivilligt kände han ännu en gång efter i kuvertet, om inte något följebrev hade glömts kvar där. Men kuvertet var tomt och bar, lika lite som själva bladen, någon avsändaradress eller någon underskrift. Underligt, tänkte han och tog åter skrivelsen i handen. ”Till dig, som aldrig kände mig”, stod det överst som tilltal, som rubrik. Förvånad hejdade han sig: gällde det honom, eller gällde det en drömd människa? Hans nyfikenhet var plötsligt väckt. Och han började läsa:

It consisted of some two dozen hastily written pages in an unfamiliar, restless woman’s hand, a manuscript rather than a letter. Involuntarily he felt the envelope once more, in case a covering note had been left inside. But the envelope was empty and, like the pages themselves, bore neither a sender’s address nor a signature. Strange, he thought, and took up the letter again. “To you, who never knew me” stood at the top, as a salutation, as a heading. He paused in astonishment: was this meant for him, or for some imagined person? His curiosity was suddenly aroused. And he began to read:

*

*

Mitt barn dog i går – i tre dagar och tre nätter har jag kämpat mot döden för detta lilla, späda liv, i fyrtio timmar har jag suttit vid hans säng medan influensan skakade hans stackars heta kropp i feber. Jag har lagt svala omslag på hans glödande panna, jag har hållit hans oroliga små händer dag och natt. Den tredje kvällen bröt jag samman. Mina ögon orkade inte längre, de föll igen utan att jag visste om det. I tre timmar eller fyra sov jag på den hårda stolen, och under tiden tog döden honom. Nu ligger han där, den söta, stackars pojken, i sin smala barnsäng, alldeles som han dog; man har bara slutit hans ögon, hans kloka, mörka ögon, man har knäppt hans händer över den vita skjortan, och fyra ljus brinner högt i sängens fyra hörn. Jag vågar inte se dit, jag vågar inte röra mig, för när de fladdrar, ljusen, glider skuggor över hans ansikte och den slutna munnen, och då är det som om hans drag rörde sig, och jag skulle kunna tro att han inte är död, att han skulle vakna igen och med sin klara röst säga något barnsligt ömt till mig. Men jag vet det, han är död, jag vill inte se dit mer, för att inte hoppas ännu en gång, inte bli besviken ännu en gång. Jag vet det, jag vet det, mitt barn dog i går – nu har jag bara dig kvar i världen, bara dig, som ingenting vet om mig, som under tiden ovetande roar dig eller leker med ting och människor. Bara dig, som aldrig kände mig och som jag alltid har älskat.

My child died yesterday – for three days and three nights I wrestled with death for this small, tender life; for forty hours I sat at his bedside while influenza shook his poor, burning body with fever. I laid cool cloths on his glowing forehead, I held his restless little hands day and night. On the third evening I collapsed. My eyes could do no more; they closed without my knowing it. For three or four hours I slept on the hard chair, and in the meantime death took him. Now he lies there, my sweet, poor boy, in his narrow little bed, just as he died; they have only closed his eyes, his clever, dark eyes, and folded his hands over his white shirt, and four candles burn tall at the four corners of the bed. I dare not look, I dare not stir, for when the candles flicker, shadows flit across his face and his closed mouth, and then it is as though his features moved, and I could almost believe that he is not dead, that he will wake again and say something tender and childlike to me in his clear voice. But I know it, he is dead; I will not look any more, so as not to hope once again, not to be disappointed once again. I know it, I know it, my child died yesterday – now I have only you left in the world, only you, who know nothing of me, who meanwhile are playing, unsuspecting, or trifling with things and people. Only you, who never knew me and whom I have always loved.